.

Hade min jobbigaste dag/kväll/natt någonsin i fredags! Eller iaf på väldigt länge. Saken är att när jag gick i ettan på gymnasiet så mådde jag inte bra av vissa anledningar och det ledde till att jag var borta mycket från skolan, jag ljög för både mina lärare och föräldrar och jag hamnade då även efter i skolan med självklart. Men så dåligt och så deprimerad som jag var då har jag inte varit mer, förutom i fredags. Det kändes som att hela ettan spelades om på nytt. Att jag var tillbaka igen. Detta gjorde att hela dagen och kvällen grät jag och var helt deprimerad. Ville verkligen inte tillbaka till den tiden igen. Trodde att jag aldrig mer skulle känna det smärtan som jag gjorde då. Men jag hade så fel! Allt som jag kände i ettan kände jag även nu, och lite till. I två dagar har jag kännt det här och vem har man kunnat prata med? Tre personer har jag kunnat prata med, men det är bara en som verkligen har förstått mig, min bror. Tror inte han egentligen förstår hur mycket han hjälpte mig ur det här igen bara genom att åka till marieberg med mig och fika! Men det är så sjukt mycket så det går inte att förklara. Sen har även Carl funnits där och en vän (känns tråkigt att kunna säga en vän bara men så är det, det är bara en), men ingen av dom vet ju inte egenligen hur det känns. Så det kändes jädrigt skönt att ha min bror där. Och han vet att jag alltid kommer finnas här för han!

(Lägg märke till pappa och Maria i bakgrunden :P Bilden är från Grekland/Mackedonienresan, här i Grekland)